pure

Fy fan vad du sårar mig. Jag vet inte vad jag ska ta mig till! Vågar inte lämna dig, du betyder så mycket. Men ska jag verkligen leva mitt liv i denna negativa miljö?! Nej, nej, nej. Vill inte, kan inte, har inte råd, pallar inte. Jag har förlorat mig själv på vägen. Jag vill inte vara den jag är. Vill inte känna mig misslyckad och begränsad. Du får mig att tro att allt INTE är möjligt. Stänger min horisont istället för att vidga den. Förtjänar jag det verkligen? Är jag så ond och dålig att jag förtjänar det här. Det var vad jag såg fram emot. Jag behövde det för att orka. Något som skänkte mina tankar ro. Något som kanske skulle öppna upp för mig. För en framtid som ger mig något mer än volvo, villa och vovve. Jag behöver någon som är impulsiv, som drar upp mig, som skrattar med mig, som har energi, som tar mig på äventyr, som eggar min kreativa sida, någon som hjälper mig att njuta av livet, någon som har råd, men framförallt LUST att göra saker! Någon som får tillbaka min tro på att allting ÄR möjligt! Jag orkar inte med det här. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag bli mig själv igen?! Hur ska jag våga?! Jag vill inte ha ett Svenssonliv. Jag föraktar det inte men det är inte för mig, det har det aldrig varit och det kommer det aldrig att bli.

JAG VILL MER... JAG TROR ATT ALLT ÄR MÖJLIGT! Allt ÄR möjligt... Inte..?