pure

Såg dokumentärfilmen Sharkwater ikväll - fantastisk och fruktansvärd om några eldsjälars kamp mot hajfensfiske och hajar i det stora. Fantastiska men missförstådda djur. Jag har samlat det på mig i mitt bibliotek där det tidigare, sedan någon vecka tillbaka, finns dokumentären om delfinslakt och djurplågeri på svenska gris- och nötfarmar.
Jag är så fruktansvärt besviken på människan! Hur kan vi behandla våra djur på ett sådant vedervärdigt, respektlöst sätt? Hur kan vi vara så skamlösa, så egocentriska, så pengagiriga?! Det är så svårt att ta in...

Jag vill verkligen göra skillnad för vår värld, jag vill bidra med något. När jag tänker på det känns allt med design, mäklare och frisör helt värdelöst, jag vill bidra men något riktigt, jag vill hjälpa djuren, jag vill skrika på människor tills de slutar säga "jag vill inte veta" och öppnar sina ögon för att se den fruktansvärda verklighet vi lever i. Den försvinner inte för att vi blundar och säger "det jag inte vet har jag inte ont av". Jag blir så förbannad, det är nonchalant och nära nog på samma nivå som att själv utföra brotten, att igorera och blunda för problemen. Vår värld våldtas brutalt dagligen, varje timme, varje minut. Vill vi vara skyldiga till att utrota det vackra vi har på vår jord?! Vill vi stå där och säga "ja, vi visste men vi gjorde ingenting". Jag är så besviken på mig själv och mina medmänniskor att vi låter detta hända. Jag måste ta reda på vad jag kan göra för skillnad. Det är individen som kan göra skillnad. Det kommer aldrig ske att alla kommer följa samma väg, det är eldsjälarna som öppnar våra ögon, vi måste lära oss att se att det är vi som är problemet och att det är vi som kan lösa det, vi kan, och vi måste. Det är vår förbannade skyldighet. Det är min förbannade skyldighet.