pure

Känns tufft med ekonomin, utvecklingen (utbildning), framtiden och förhållandet. Jag tycker det mest känns som en kamp just nu. Jag känner mig arg, förbannad och ledsen om vartannat hela tiden. Jag är så trött på det. Känns som att jag har hjärtklappning men jag vet inte om jag har det. Känner mig less och ensam. Känns som att jag och jo har förlorat varandra i all denna röran. Han är inte sig själv när han jobbar. Jag vill inte vara hans morsa och tala om förhonom hur han ska spara och sköta sin ekonomi, diska och städa. Det känns hemskt. Jag är så irriterad hela tiden. Ibland känns det som att jag lever med ett litet barn som jag måste hjälpa komma ihåg saker, som inte klarar sig själv, som är oansvarig och som är fåordig i sociala sammanhang. Vill jag ha det såhär? Jag älskar dig. Men ibland undrar jag om vi ska kunna leva ihop såhär, det känns som att verkligheten krupit sig på så snabbt sedan viket. Du kanske inte vill ha barn, du kanske inte är beredd att jobba för att kunna resa och leva lite bättre. Du vill helst bara sitta där under eken och lukta på dina blommor. Jag tror aldrig att jag kommer att nöja mig med det. Jag vill ha mer.

Jag vill ha en Hermès. Svart.